Denna va svår, när man va liten va man ju typ kär hela tiden.

Men jag kan berätta om min Första riktiga kärlek.

Det började att jag inte brydde mig om honom ett dugg i början, visste inget om han.

Det va på tyskan som vi träffades.

I början la jag inte märke till honom men allt eftersom blev han bara sötare och sötare.

Han frågade efter mitt nummer en lektion å fick det, vi började messa mer och mer...

Jag fick lite känslor, Sen började jag även vara med honom smått.

Jag lärde känna honom och insåg att han va en PERFEKT kille för mig!

Jag fick såna starka känslor som jag inte trodde någon kunde få...

Jag älskade honom, och vid den tiden va det bara honom och ingen annan.

Tänkte på honom 24/7

Men allt vände han började låsas som att han inte brydde sig längre.

För varje dag som gick blev han helt annorlunda.

Tillslut blev han en idiot som inte va sig själv och brydde sig bara om sig själv.

Tiden gick men jag älskade honom fortfarande, Jag trodde fortfarande att hans ''gamla'' jag fanns kvar.

Och ibland va han den gamla han när han kände för det.

Jag vägrade ge upp hoppet om att han skulle bli sig själv igen.

Han har sårat mig de har han.

Egentligen är han inte värd mig, jag är värd bättre.

2,5 år har nu gått och vissa känslor finns kvar.

Nu vet jag hur jobbig kärleken kan vara.